Vår

Du underbara, härliga, livsbejakande vår - som jag älskar dig!

Livets kontraster

Än en gång slår det mig hur skört och föränderligt livet är. 
Hur saker och ting hela tiden pågår parallellt. Mitt liv och ditt.
Ensamhet och gemenskap. Barndom och ålderdom. Lycka och sorg. 
Livets kontraster.

Idag har ett par av våra kompisar funnits i tankarna hela dagen. De sitter just nu på Karolinska sjukhuset och ser sin son kämpa för sitt liv i en livsuppehållande maskin. Samtidigt som mina barn hoppar studsmatta i vårsolen, plockar tussilago och hittar på hyss i skogen.
Ta hand om varandra därute. Ta vara på livet och behandla varandra väl. Om den goda kontrasten råkar vara på din sida idag, ha förstånd nog att njuta av den medan du kan.
Och till dig, min lilla kompis där i maskinen: kämpa på grabben. 
Jag önskar av hela mitt hjärta att du snart är hemma igen.

Jag drar mig till minnes en fasansfull upplevelse som jag idag kan le åt. Jag var fjorton och hade fått mitt första sommarjobb på ett äldreboende. Ganska snart blev Kurt min favorit. 
En pigg gubbe med vit, ostyrig kalufs och pliriga pepparkornsögon. Han hade haft bältros i ansiktet och sa med allvarlig min att det var krutstänk från första världskriget. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Han hade så många storslagna historier och det var svårt att avgöra sanningshalten i dem. Kurt var allt som oftast glad, han skrattade ofta och var det snällaste som gått i ett par tofflor. 
En dag ville han ut i solen. Det var en fantastisk sommardag och han ville höra fågelkvitter sa han. Sagt och gjort, vi rullade ut genom dörrarna och Kurt suckade lyckligt när vi slog in på gångbanan mot skogen. Snart kom vi till en liten nedförsbacke och Kurt sken upp. "Ta fart!" sa han och såg ut som ett barn på julafton. Jag tvekade en sekund men sedan knuffade jag på rullstolen och började småspringa nedför backen. Kurt tjoade högt och det var svårt att inte ryckas med av glädjen. Men plötsligt upptäckte jag till min förskräckelse att vägen gjorde en sväng där nere. Jag försökte bromsa farten men det var omöjligt. Det gick inte särskilt fort, men Kurt var tung och jag förmådde inte hålla emot. Panikartat slet jag i handtagen - lönlöst. Jag kanade på skorna bakom rullstolen och hade till sist inget annat val än att släppa. Till min fasa gled rullstolen över gruskanten och välte ner i diket. Det blev en enda hög av armar, ben och snurrande hjul. Kurt låg helt stilla. Hade han slagit ihjäl sig?!
Jag gick fram på darrande ben och lyfte bort rullstolen. Jag hjälpte Kurt över på rygg och det jag fick se har etsat sig fast i minnet. En rynkig nuna fullt av jord, grön mossa i det vita håret. Och världens lyckligaste ansikte. Kurt la upp det största garv jag någonsin hört. Han skrattade tills han nästan kiknade och jag började lättat skratta jag med. "Det här var det roligaste jag varit med om sen jag var liten och åkte kälke bakom farbror Kalles skithus!" fick han fram mellan skrattsalvorna. När vi lugnat ner oss sa han med ett finurligt leende: "Du, det här berättar vi inte för någon. Det blir vår lilla hemlighet." Han blinkade åt mig och jag nickade tacksamt, borstade av honom jorden och hjälpte honom upp i rullstolen. Jag minns att han på vägen tillbaka visslade lycklig ikapp med fåglarna. 
Jag vet inte om någon upptäckte vår lilla olycka. Jag slutade strax därefter och såg aldrig Kurt igen. Han var gammal redan då och lever med största sannolikhet inte idag. Men med hans skratt i minnet kan jag nu tänka att jag som obetänksam fjortonåring kanske gav honom en fin upplevelse så där på livets utförslöpa. 
Och jag tänker att jag faktiskt skulle kunna göra om något liknande idag? Kanske inte köra någon i diket precis, men hjälpa någon ut i solskenet och friska luften. Någon som inte kan själv. 
Hittade den här bilden som får symbolisera den tanken. 
http://www.jannordstrom.com/nyfikenhet.aspx

Klokt sagt av en som antagligen levt längre än du. Se Ruben i ögonen och läs hans visdomsord under bilden.
http://www.jannordstrom.com/le.aspx

Medmänsklighet på fjället

Ni kanske kommer ihåg 10-årige Sebastian som gick vilse på fjället? När det verkligen gäller, då går människor man ur huse för att hjälpa varandra. Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på hur självklart medmänsklighet är ibland. Läs mammans egna ord och hennes upplevelse att få hålla sin son i famnen igen.
http://www.expressen.se/nyheter/1.1297894/mamma-gudrun-ni-vande-tragedin-till-en-solskenshistoria

Till min man

Älskade du.

Min kärlek till dig är djup och själslig.

Du får mig att vilja utvecklas som människa, ständigt bli bättre och mera Jag. Du får mig att sträva efter att bli tuffare i situationer där det krävs, mjukare där det behövs, mera kvinnlig generellt och vackrare som människa i synnerhet. Du ger mig ett jävlaranamma och jag älskar dig för det.

Det vi gått igenom tillsammans är ingen vacker saga, men det blev ett vackert slut. Och en underbar fortsättning. Måtte vi få många fantastiska år tillsammans. Ty jag vill fortsätta växa med dig. Älska dig, skratta med dig, gråta med dig och röka cigarr och dricka fin konjak på verandan med dig. Du inspirerar mig. Du stärker mig. Du fyller den del av mig som jag så länge saknat. Du är min pusselbit. Genom din kärlek blir jag klokare, mera vuxen, mer ansvarstagande. Du lär mig att ta ansvar för mig själv. Du stöttar mig i mina galna idéer och tar milt ner mig på marken när jag svävar iväg som en ballong i det blå.

Tillsammans med dig känner jag mig stark, trygg och omhändertagen samtidigt som du gett mig styrkan att stå stadigt på egna ben om så skulle ske. Du har fått mig att inse att jag måste leva vidare om det händer. Att jag inte kan hänga upp mitt liv på någon annan, eftersom vi bara lever parallellt med varandra och att ingen vet hur länge. Vi vandrar tillsammans en stund på livets väg du och jag, och jag är plågsamt medveten om hur snabbt det kan ändras. Men du har lärt mig att handskas med det. Du har fått mig att sluta gråta över saker som inte hänt.

Du får mig istället att vilja ta ut livet i förskott. Inte spara glädjen och det goda till ”sen”.

Jag sätter upp mål, som att innan jag är fyrtio ska bli en klok kvinna som vet vad hon vill och var hon står. Som går sin egen väg, liksom jag gjorde när jag var arton och gav mig ut i världen utan någon större respekt för farligheter. Som innan jag är femtio ska ha gett ut minst tre av mina romaner och lärt mig röka cubanska cigarrer med stil. Som när jag sitter på ålderdomshemmet äntligen ska skaffa mig den där mohikanfrissan som jag inte vågar ha, göra en maoritatuering i nacken, dra med hela gänget till Liseberg och så skulle vi röka nåt kul på fredagkvällarna. För då är det ju ändå inget att spara på?
Nej, jag vill inte sakta vandra mot döden med rullator Jag vill sladda in på tvären med en 70-procentig chokladkaka i ena handen och ett glas Amarone i den andra.

Älskade du.

Tack för att du finns med på min resa, för att du vill gå hand i hand med mig på livets väg.

Det finns ingen som du.

Och jag älskar dig innerligt för det.

Bonde

Min granne har svart bälte i mindfulness. 

Detta vackra ord är ett modernt begrepp som jag inte riktigt förstått vad det går ut på.

Inte förrän jag var på en föreläsning med den flugfiskande trädgårdsmästaren Inger Svedvall. När hon berättade historien om Svartån fick jag en glimt av vad mindfulness innebär. 

Som barn lämnades hon ofta ensam på en fädbodvall vid ett vattendrag, den älskade Svartån. Vid ett släktmöte råkade hon höra ett samtal mellan sin far och faster, där fastern ondgjorde sig över att flickebarnet fick vara ensam så nära vattnet. "Du begriper väl att du måste förbjuda henne att vara vid ån! En vacker dag kommer ju flickan att drunkna!" Inger gruvade sig när hennes far efteråt kom och tog henne åt sidan. Nu skulle hon aldrig mer få vara vid sin älskade Svartån och fiska! Hennes far satte henne i knät och så sa han: "Du får gärna vara vid Svartån Inger, men du måste komma ihåg att du inte kan simma. När du ramlar i, för det kommer du att göra, då ska du inte bli rädd. Du ska ta det lugnt och försöka sätta ner fötterna. Om du bottnar, då går du in till land. Om du inte bottnar, då lägger du dig på rygg och flyter lugnt med strömmen. Förr eller senare kommer du in till land."

Det gick en tid, och Inger ramlade förstås i ån. 

Men hon mindes sin fars ord och försökte sätta ner fötterna. Det gick bra, hon bottnade. 

Så funderade hon en stund. Och lyfte sedan upp fötterna igen.

Hon låg där på rygg och såg naturen sakta glida förbi, och upplevelsen blev en av de starkaste i hennes liv. När hon till slut kom in till land, var det första hon såg en vacker blomma (jag kommer inte ihåg vilken sort) och det var där och då hon bestämde sig för att bli trädgårdsmästare.

När jag tänker på den här historien slås jag av två saker. Det ena är, att jag fått en glimt av vad som menas med mindfulness. Det kanske är att ibland våga släppa taget, att inte alltid göra som verkar tryggast och mest invant. Det andra är att jag blir full av beundran inför Ingers pappa. Vilken klok man! Han visste ju naturligtvis att om han förbjöd Inger att gå ner till ån, skulle hon göra det ändå. Och då var det bättre att ge henne instruktioner hur hon skulle göra i en nödsituation. Lugn, ingen panik, det ordnar sig.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag ofta min granne, mjölkbonden, ute på sina marker. Och jag slås ofta av hur lugn han ser ut. Han går aldrig snabbt, utför sina sysslor lugnt och metodiskt. Sen åker han hem och dricker kaffe. 

Naturligtvis har han också sina bekymmer med plöjning, sjuka kor och skördar som slår fel. Säkert är han oroad över saker som alla andra, normala människor.

Men han verkar ha något som de flesta andra av oss tror att vi saknar. Tid.

Kjell har alltid tid att stanna och prata en stund. Han springer inte vidare till nästa arbetsuppgift med andan i halsen. När jag tänker efter har jag faktiskt aldrig sett honom springa. Förutom en gång, när en ko hade rymt. Fast då såg det liksom mer böljande ut. Som en giraff som galopperar. Snabbt, men ändå långsamt. Som i slow motion.

Kjell är expert på mindfulness. Och av honom kan vi lära oss mycket.

Jag provade hans stil i affären en gång. Jag var och fredagshandlade bland en massa andra stressade människor när en dam kom fram till mig i närheten av leksaksavdelningen. Hon såg mycket bekymrad ut och frågade mig försiktigt om jag hade tid.

Jag tänkte på min granne och svarade "tid är det enda jag har."

Jag tror aldrig jag sett ett sådant förvånat ansikte.

Damen behövde hjälp att välja present till sitt barnbarn, och eftersom han var i samma ålder som min son, var det ganska lätt för mig att peka på potentiella objekt.

Det var en mycket nöjd och glad farmor som gick mot kassan med en läskig gummi dinosaurie i handen. Och jag tänkte för mig själv, "att det kan vara så enkelt att göra en människa glad - bara man har tid."

Vi har alla tid. Tid för varandra, att hjälpa någon som behöver det. Om det så bara handlar om en dinosaurie i gummi. 

Och varför inte prova att släppa taget om tillvaron ibland. Våga lyfta fötterna och flyta med ån. Du vet aldrig var du hamnar. Och det är det som är själva grejen. 

Lev livet nu

Igår när jag gick en promenad i skogen noterade jag med visst vemod att sommaren lider mot sitt slut. Jag ville egentligen inte se det, men nog fanns där skiftningar i träden som viskade att hösten är på väg. Jag älskar hösten, så det är inte det. Men jag tycker också mycket om sommaren och slås än en gång av hur kort den är. Som en vindpust - flyktig, nyckfull och plötsligt är den borta. Liksom vi människor. Vi lever ett mycket kort liv om man ser det i proportion till årmiljonernas vidder. Det gäller att ta tillvara på det, säger vi ofta. Men gör vi det då? Nu är vardagen snart igång, med jobb, tidiga mornar, barn till skolan. Tiden vi hade tillsammans är plötsligt över, och nu ska vi vara ifrån varandra igen. Det känns sorgligt, för barnen är fortfarande små och jag vet att vi inte har dem så många år till innan de själva ska leva sitt liv. Utan oss.

Men så bläddrar jag i bildbanken och väljer dagens bild från en strålande försommardag, när bigarråträdet stod i full blom. Och jag minns sommaren med ett stort leende. Hur vi senare klättrade i trädet och åt stora, röda bigarråer tills vi nästan storknade. Alla grillkvällar, solnedgångar. Alla härliga bad, båtturer, små och stora äventyr. Underbara sovmornar med hela familjen i en stor hög. Alla goda viner i lika goda vänners lag, givande samtal och tankar om framtiden. Mysiga stunder med släkten och alla härliga utflykter.

Nu spar jag dem som pärlor i minnet.

Man kanske ska minnas goda stunder men inte dröja sig kvar vid det som varit. Vardagen är här och nu. Jag upptäcker att här finns fullt av goda stunder om jag bara sätter mig ner och tittar efter. Det finns ett citat ur boken "Gud som haver barnen kär, har du någon ull?" av Mark Levengood. En liten flicka säger "Jag tycker om sagor, för då sitter mamma stilla en liten stund."

Detta ska jag bära med mig in i vardagens brus av sysslor, måsten och tidspress. Jag lovar mig själv att ta mig fler stunder. Med barnen, med maken och även bara för mig själv. Jag tror att sommarens goda känsla då kan fortsätta även in i hösten och (det som jag ännu inte vill uttala högt - vintern).

Jag ska en gång för alla bestämma mig för att avsätta tid till det som är viktigt; min familj, mina vänner och mina drömmar. Det är ju det som är livet. 

Och som hjälp kan jag, och kanske även ni andra, inspireras av våra vänner Johan och Petra, som efter år av slit och förberedelser äntligen lever sin dröm på en segelbåt jorden runt. Att följa deras blogg och läsa om delfiner som på natten hoppar kring båten i mareld så det slår gnistror om dem, gör mig glad och nästan lite gråtmild på samma gång. Jag ler för mig själv och skickar dem en hälsning med livets vind och hoppas att den når dem, vart de nu än är.

Här är deras blogg http://oceanscarisma.com/

En kärleksförklaring

Läs den här gripande kärleksförklaringen från en pappa till sitt barn. Var rädda om er och era medmänniskor. Och kör försiktigt i semestertrafiken!

http://fredrik.cafe.se/personligt-meddelande-2/

Nyfiken och lat

Sitter en morgon på sängkanten och konstaterar att jag utan att ha märkt det närmat mig de åtråvärda 40 (jag ser upp till 40-åriga kvinnor, då har man blivit klok, erfaren och hittat sig själv). Jag har helt enkelt börjat känna av de första små tecknen på att även min kropp åldras (trodde det bara var andra som blev halta och lytta). Jag blir stel i ryggen när jag legat på mage och läst en bok, knäna knakar som en gammal dörr när jag suttit på huk och min tidigare favoritställning på golvet i skräddarställning fungerar helt enkelt inte riktigt lika bra som förut. Och nu här på morgonen när jag ska ta på mig strumporna är det som om det liksom blivit lite längre ner till fötterna.

Rätt som det är får jag ont i en arm, i nacken eller en låsning i ländryggen. För att inte tala om den där stela bröstryggen som min man måste hjälpa mig att knaka loss ibland. Fast häromdagen när han skulle knaka loss mig höll han på att få ryggskott, så jag får nog klara mig själv i fortsättningen...

Jag börjar förstå människorna runt 50-60 som ”inte vill ha det så här”. Skavankerna tilltar tydligen med åren. Nu finns det ju förstås friska människor i 60-årsåldern, som inte har ont eller är stela någonstans. Fast de som har problem är tillräckligt många för att jag ska börja fundera kring varför det är så här. Det är ju en av våra förmåner som välfärdsmänniskor i rätt del av världen att bry oss om små krämpor och stelheter i våra kroppar. Vi behöver inte kämpa för överlevnad i krig, svält och elände. Så bortsett från det (etik, miljö och medmänsklighet är ett viktiga ämnen) tycks många av oss ha liknande problem. Och borde det då inte gå att hitta ett enkelt sätt att undvika de där åkommorna som är smått irriterande och ibland begränsande i vardag och arbete?

Jag börjar fundera över mina patienter som jag genom åren mött i mitt arbete som sjukgymnast. Det finns en kategori av människor som alltid förundrat mig. De är förhållandevis mogna, åtminstone över 70, ibland 80 år. De är pigga, smidiga och imponerande rörliga i kroppen. Jag minns särskilt en vacker kvinna på 86 år som med bekymrad min satt mitt emot mig på undersökningsbritsen för några år sedan. Hon berättade med bedrövelse att hon fått ett stort problem. Hon kunde inte längre tvätta fötterna i handfatet.

I handfatet. En kvinna på 86 år är inte precis det första man tänker på när det gäller att lyfta upp ena benet och sätta ner foten i handfatet en meter upp i luften. När jag förklarat för henne att det nog var helt normalt att en kvinna i hennes ålder inte kunde utföra denna akrobatik, och att hon med sina handflator i golvet vid test av ryggrörlighet (framåtböjning med raka ben) var alldeles fantastiskt ovanligt rörlig sken hon upp och tackade mig med stor inlevelse. ”Och jag som trodde att något var allvarligt fel med mig!” utbrast hon och log över hela sitt vackra, rosiga ansikte. Jag minns att jag tänkte att om jag är som den här kvinnan när jag är 86 år, då är jag nöjd.

Jag har funderat vidare över de här människorna som är sådär mjuka i kroppen, smidiga, rörliga, och förvånansvärt fria från krämpor. Och jag har kommit fram till några gemensamma nämnare. De är alla nyfikna på livet, de är sociala, humoristiska, positiva och så gör de morgongymnastik varje dag. De är inte skonade från hemskheter och sorger i livet, snarare tvärtom. De flesta av dem har varit med om både stora och många sorger men de anser inte att de blivit ”drabbade” av dem. De berättar bara om dem som lärdomar och oundvikliga prövningar som i slutänden gjort att de förstått att njuta ännu mer av den korta stund vi så lyckosamt blivit tilldelade här på jorden. De har ofta ett klarsynt och okomplicerat förhållande till döden. De är inte rädda för att dö och verkar snarare se döden som en del av livet. Vi föds, vi dör och vi är själva ansvariga för vad vi gör av sträckan där emellan.

Receptet för ett gott liv tycks alltså vara nyfkenhet, ett positivt sinnelag och att göra gammal hederlig morgongymnastik varje dag. "Vad bra" tänkter jag där jag sitter på min sängkant, "jag är  iallafall nyfiken och positiv. Och gymnastiken, tja, den kan jag ju börja med imorgon..."

Olikheter

Jag är sprungen ur den jämtländska myllan och det norrländska blodet har gjort mig till en lugn, stabil och jordnära jänta. Kanske var det därför jag "valde" en äventyrlig make som är dramatisk och mer sydländsk i sitt temperament. Det piggar upp. Min mans släkthistoria är till stor del fylld med fattigdom, ofattbart elände samt en och annan kassaskåpsprängare. Min släkt är mera 7 sorters kakor, blomsterbuketter och bullriga, glada släktträffar. Någon gång har jag  tänkt att det är konstigt att vi kunde falla för varandra. När han i ungdomen åkte motorcykel och voltade med bilar, satt jag på café med kompisarna och åt mjukglass med kolasås. Min man utövade fullkontaktskarate, jag provade ju-jitsu en period men lärde mig aldrig hur det stavades och blev så yr av kullerbyttorna att jag avbröt efter halva terminen. Han är en råbarkad sjöbuse som älskar stormande hav, jag är en landkrabba som blir sjösjuk vid minsta krusning på vattnet. Vi är så olika min man och jag, han med äventyret och risktagandet i generna, jag med säkerhetstänket och präktigheten (som jag inte gärna erkänner) i bagaget. Man kan ju inte låta sina barn gå utanför dörren utan vattenflaska, flytväst, hjälm och penicillin i ryggsäcken, eller hur? Fast jag har tagit mig med åren, lärt mig att blunda och släppa taget. Min kloka och sunda Anders har lärt mig att tänka "vad är det värsta som kan hända?" och det hjälper faktiskt. Nu kan jag iallafall låta barnen lämna penicillinet hemma... Det roliga är att det som förde oss samman var trots olikheterna en enormt stor likhet. Vi betraktar livet med samma glasögon, har samma värderingar och delar uppfattning om vad som är viktigt och äkta. Och som en kompis sa en gång för 14 år sedan när jag kom hem från en safari i Kenya och berättade att jag träffat mannen i mitt liv där: "-jamen, det är ju värt att hålla ihop bara för det. Vilken historia att berätta för barnbarnen!" Och även om han till viss del hade rätt, så måste jag erkänna att det faktum att ha hittat sin själsfrände är ett argument som väger något tyngre...

En enda dag

Det är en varm och underbar sommardag. Vi är på väg ut med båten och barnen får syn på en blå trollslända som sveper med vackra lätta vingar över den stilla vattenytan.

- Tänk, säger jag, att det finns trollsländor som bara lever en endaste dag.

- Oj, utbrister barnen förfärat. Vad hemskt!

- Mmm, funderar jag vidare, då gäller det verkligen att tänka efter vad man vill göra med sin dag, eller hur?

Så vill jag veta hur mina barn resonerar kring livets värden och frågar:

- Vad skulle ni göra om ni bara fick leva en enda dag? Om ni fick välja vilken dag som helst, när som helst på året, och göra precis vad ni ville?

Ingen av dem funderar särskilt länge, och svaret kommer unisont.

- En dag som den här! En lagom varm sommardag. Åka och bada, fiska på kvällen, äta god mat och vara med sin familj.

Mitt modershjärta fylls av värme inför detta enkla och självklara resonemang. Livet behöver inte vara mer komplicerat än så. Goda dofter, vacker natur, något gott för smaklökarna, ett skönt bad och så den enkla samvaron med de som betyder allra mest - familjen.

Vad skulle du själv göra om du fick leva en enda dag?

Att vara förälder

Vi sitter i bilen och har avverkat 30 tröttsamma mil. Den 7-åriga dottern har de senaste 45 minuterna skrikit, bråkat och slagits. Det är rena slagfältet i baksätet och plötsligt brister något inom mig. Och det är då det händer. Jag får syn på den lilla spray flaskan med vatten på golvet framför mig. Och innan någon hunnit reagera, allra minst jag själv, har jag lika snabbt som en kobra snappat åt mig flaskan, vänt mig om i sätet och sprutat en stråle vatten rakt i ansiktet på min skrikande dotter. En förvånad och tyst sekund senare ser jag hur min nu dyblöta dotter tar i från tårna och skriker så det skallrar i bilrutorna; " dumma mammaaaa!"

Och hon har ju fullständigt rätt. Så här gör man verkligen inte. Så här gör inte en vuxen människa mot ett barn. Så här gör inte en vettig mamma mot sin dotter. Jag har sjunkit lägre en båt utan bottenplugg. Men just nu är jag inte vettig. Jag är urförbannad, jag är trött och frustrerad, jag har sprängont i huvudet och jag har precis upplevt ett av mina mindre stolta ögonblick som förälder. Jag önskar verkligen jag kunde säga att ilskan i det ögonblicket rann av mig som en frisk vårbäck i fjällen, men icke. Inom mig känner jag något som liknar en liten, sekundsnabb triumf, som en trotsig 3-åring. Som om det var rätt agerat och att min dotters uppförande gav mig rätten att utföra denna handling. Tyvärr har ju aktionen av förståeliga skäl inte den effekt jag i min reptilhjärna räknat ut. Dottern skriker högre än någonsin, maken håller på att köra av vägen av sinnesrörelse, och själv börjar jag turligt nog känna skam. Jag är alltså inte helt sinnessjuk i alla fall. Men nu har jag kommit till det stadiet där jag som förälder har slut på knep i bakfickan, slut på pedagogik och slut på energi att ordna upp det jag orsakat. Jag slänger en snabb blick på min man men konstaterar att jag inte kan förvänta mig något stöd därifrån, han har fullt upp med att hålla kvar bilen på vägen. Jag bläddrar förtvivlat i minnet bland anteckningarna från föräldrakursen, men kommer bara fram till att jag gjort allt rätt fram till nu, men att det gick fel ändå. Jag dyker vidare i minnet till den senaste boken i föräldrakunskap både maken och jag tyckte var helt fantastisk. "Fyll barnets kärlekstank" var den röda tråden boken igenom. Men hur fyller jag hennes tank nu när hon inte ens vill hänga med till bensinstationen? Först flera veckor senare faller vi till föga och ändrar vår åsikt om barnuppfostran och TV-tittande. Vi köper varsin portabel DVD till barnen, och resorna hädanefter präglas av lugn, harmoni, trevliga vuxensamtal och nöjda barn. Ibland sitter det långt inne att ändra åsikt, och när man väl gjort det undrar man varför man inte gjorde det tidigare...

Nu grönskar det

Nu grönskar det i dalens famn,

nu doftar äng och lid.

Kom med, kom med på vandringsfärd

i vårens glada tid!

Var dag är som en gyllne skål,

till brädden fylld med vin.

Så drick, min vän, drick sol och doft,

ty dagen den är din.

Det finns hopp

Klumpen i halsen växer och växer ju mer jag hör. Tårarna bränner bakom ögonlocken och till slut klarar jag inte att hålla dem tillbaka. De rinner sakta ned för kinderna och genom dimman de skapar betraktar jag den unga kvinnan framför mig. Hon är lång och smal, nästan lite bräcklig, men utstrålar ändå en oerhörd styrka. Hon har långt svartfärgat hår och ögon som uttrycker ett ovanligt djup och en oerhörd sensibilitet. Jag är på en föreläsning av Helena Eriksson, en tjej på strax under 30 som berättar om hur det är att växa upp med en psykiskt sjuk och missbrukande pappa. Det är något av det starkaste och mest rörande jag lyssnat på, och jag är inte ensam om att vara berörd. Jag hör hur det snyftas och snyts runt omkring mig, och jag tror att de flesta av oss i lokalen gråter för Helenas förlorade barndom. Hon berättar lugnt och sakligt med stadig röst och varvar sin berättelse med texter hon tidigare skrivit hos psykologen. Det är starka, smärtsamma texter och det är nästan så jag önskar att hon ska sluta prata. Det är plågsamt och hon berättar så levande att det känns som hennes smärta är under skinnet på mig. Hennes ångest kryper och krälar i mig, och det finns så mycket mellan raderna som inte blir sagt. Hon har innan föreläsningen gjort klart för oss att det hon kommer att berätta är personligt men inte privat. Det är för henne endast fakta, och hon kan prata om det så här utan att bli berörd själv. Så vi ska inte tycka synd om henne eller tro att hon berättar något hon inte orkar. Det är en light-version vi får höra, och jag tänker inom mig att om detta är den lindriga varianten, hur svart ska då inte den fullkomliga vara? Hon berättar hur hon som 12-åring varje kväll stått på vägen och tänkt att om det kommer en lastbil, då hoppar jag framför den. För om jag dör, blir pappa glad igen. Hon berättar om mamman som blev sjuk av depression och inte förmådde skydda varken sig själv eller sina 4 barn. Hon berättar hur hon som 8 åring tog hand om sin mamma, sina 3 småbröder och, så gott det gick, sin labila pappa. Hur hon försökte koka frukostgröt till syskonen och få iväg alla till skolan, och hur hon sprang hem på eftermiddagen för att se till att pappan inte hade slagit ihjäl mamman och hängt sig själv i hallen...

När vi gråtit oss igenom de första 2 timmarna av denna gripande historia, står det klart att den här tjejen inte är något dussinbarn. Det är helt obegripligt hur hon överlevt sin barndom, och nu står här så tillsynes frisk och stark framför oss. Hennes blå ögon lyser av livskraft och hon börjar nu berätta om sitt liv idag. Helena kom så småningom i 20-årsåldern till akutpsyk och har kommit oerhört långt tack vare lång och säkert smärtsam terapi och arbetar idag med att hjälpa andra i liknande situation. Under uppväxten fanns hundar i familjen och de, tillsammans med grannens hästar, blev den enda källan till någon slags fast punkt i en värld där inget var normalt och där trygghet inte fanns på kartan. Idag använder Helena sina utbildade terapihundar till att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Hon berättar att det finns ca 400000 barn/ungdomar i Sverige som växer upp med en psykiskt sjuk eller missbrukande förälder. Det är ca 20% av våra svenska barn och ungdomar...

Helena låter oss tillsist få en välbehövlig paus. Jag går ut i den friska vårluften och försöker samla mig. Tårarna vill inte riktigt sluta rinna, jag är tagen och försöker i tanken formulera något slags tack till Helena, för att hon delgav oss sin historia och gav oss hopp om framtiden. När jag går tillbaka till föreläsningssalen kan jag bara gå förbi henne, det går inte att titta på henne utan att tårarna kommer igen. Jag får lugna mig ett tag till men när föreläsningen är slut kan jag inte hålla mig. Hon får stå ut med att jag, en vilt främmande människa, kramar om henne och säger tack. Hon behöver ingen tröst, jag vet det, men jag behöver för min egen del krama om det lilla barnet hon berättade om. Jag vill trösta den lilla tjejen som fick kämpa så mycket och inte hade någon som hjälpte henne och såg vad som pågick. Jag behöver för min egen del tala om för henne att om det hade varit idag, om vi hade varit i närheten och sett...

Helena arbetar idag aktivt med sitt företag Projekt Tassavtryck http://www.projekt-tassavtryck.se/. Får du tillfälle att höra henne någon gång, eller anlita henne som föreläsare, så missa inte chansen. Jag lovar att du inte går därifrån oberörd och samtidigt full av hopp inför framtiden.



Bland Mossa och Tegelsten: Fina fötter...

Bland Mossa och Tegelsten: Fina fötter...: Kan varmt rekommendera denna blogg som skapas av en konstnärlig och talangfull kvinna. Hon har en förmåga att besjäla ting och besitter underbara egenskaper som är värda att lyftas fram. En människa som lyser av vänlighet, och trots periodvis smärta och motgångar lyckas hon alltid se glad och strålande ut. Den här bloggen blir jag glad av, och tror att ni andra blir det också. Konstnärlighet och påhittighet är en fin egenskap i dagens samhälle, det är inte alla av oss som kan skapa sköna ting... Definitivt inte jag iallafall. Jag har gått olika kurser i skapande, och det slutar alltid med samma sorgliga resultat... Överlåter istället detta med varm hand till härliga människor som Therese. Må du få chansen att i stora sammanhang visa vilken blomma du är, så resten av världen får ta del av dina skapelser och talanger!

Kräv det bästa

"Det extra ordinära livet är inte bara tillgängligt för några få utvalda. Både du och jag är ämnade att växa och bli riktigt storartade. Det är meningen att vi ska leva rent spektakulära liv. Det är nerlagt i våra gener. Men vi måste göra vår andel för att det ska bli av. Val för val. Steg för steg. Små vinster ger i längden storartade resultat. Livet vill verkligen att vi ska vinna. Vi behöver bara göra vår andel. Så kräv det bästa av dig själv. Slå pålen i marken och muta in din plats i solen. Sluta vara det förgångnas fånge och bli i stället din framtids arkitekt. Och kom ihåg, det är aldrig försent att bli den du alltid har drömt om att vara."

ur Greatness Guide - Robin Sharma (rekommenderas varmt!)

Underbart liv

" Jag tror att livet vill att du ska bli en vinnare. De flesta människor går i vägen för sig själva och grusar sina möjligheter till framgång. De låter rädslan hålla dem tillbaka. De låter sig fjättras av sina begränsningar. De blir sina egna värsta fiender. För att få allt det som livet vill ge dig, ska du tillämpa det jag kallar bumberangeffekten. Ge bort det du helst av allt vill ha tillbaka. Det är ett underbart liv som väntar dig därute. Så gå ut och ta för dig."

ur Greatness Guide - Robin Sharma

Åldrandet

"Ingen blir gammal bara av att leva ett antal år. Vi blir gamla av att överge våra ideal. Åren må rynka huden men att överge sin entusiasm rynkar själen."

Samuel Ullman citerad i Greatness Guide av Robin Sharma.

Älskade barn

Älskade son. Älskade dotter.

Älskade ungarna mina.

Min kärlek till er är gränslös. Ni är den största gåva livet gett mig. Att få vandra en bit på er väg genom livet är stort. Jag har burit er den första biten, snart nog är det dags för er att gå på egna ben. Ni är starka och kommer att klara er fint. Men ännu en stund sitter ni i mitt knä, kramas och spritter av liv. Berättar, resonerar, delger. Det sprakar av livskraft i era små ben och det bubblar av idéer i era oförstörda sinnen. Ni fyller mitt liv och mitt hjärta med glädje och för det vill jag tacka er. Ni fyller min tillvaro med oro och ett tungt ansvar, och med det växer jag som människa. Jag håller era liv i mina händer, tröstar er, skrattar med er och utvecklas med er. Jag är med och skapar er framtid. Föräldraskapet är en uppgift jag tar på största allvar och bär med största heder. Nu ligger ni här bredvid mig där jag sitter och skriver. Det är sovdags och ni somnar till knattret av mitt tangentbord. Jag gör ett avbrott för att stryka era bara, lena små ryggar. Huden är så mjuk att den knappt känns under mina händer.

Jag stryker er över håret och kramar försiktigt era axlar i miniatyr.

Jag följer konturerna av era kloka pannor och era söta näsor med fingret.

Jag ritar små slingor av kärlek på era rundade kinder.

Jag låter det persikomjuka skinnet på dem vara universums början, och mitt pekfinger dess slut.